8 – 18 september 2025
Målet var att upptäcka södra England lite, hänga med lokalbefolkningen på ett lite mindre ställe, samt, att försöka få lite bättre väder än hemma i Sverige. Tyvärr gick vi bet på vädret. De människor som vi pratade med sa att det har inte varit så dåligt väder i september på väldigt många år.
Vi visste att Brixhams fiskehamn och fiskeindustri var oerhört stor och såg därför fram emot att få äta mycket nyfångad fisk. Här pratar vi inte om Michelin- eller finrestauranger på det sättet, utan lokal och genuin mat.
Vi bodde högt upp med en utsikt som mestadels på kvällstid, var väldigt vacker. Vi kunde följa tidvattnet väldigt tydligt, då det växlade ungefär var sjätte timme. Ibland låg båtarna på torra land inne i bukten och det såg bara ut som en enda nerskräpad leråker. Medan ibland guppande båtarna så vackert på vattnet.
Något som förbluffade oss under resan var hur lite fotbollsintresserade engelsmän är. Man har ju alltid haft en bild av fotbollstokiga engelsmän tidigare. En kväll skulle vi se Englands landslag möta Serbiens. Vi tänkte att vi går till en sportbar så kan vi känna av deras entusiasm och spänning på baren. Det blir kul tänkte vi. När vi kommer dit så är borden mitt framför TV:n lediga, ingen tittar på matchen, ljudet till TV:n är avstängt. Sedan börjar några jazzmusiker spela i andra änden av baren istället. Det slutade mad att några få kom till oss och frågade hur det går i matchen. Vi två var definitivt de mest fotbollsintresserade på den baren.
Det var mindre livemusik på pubarna än vi hade hoppats, vi letade verkligen runt, men de få gånger vi lyckades på 10 dagar var det bara tillfälligheter.
Shoalstone
När det kommer till restauranger så var det några som stack ut lite extra. Vi var på den pyttelilla och supercharmiga Shoalstone, där man hade fri utsikt över saltvattenpoolen och där Engelska kanal så småningom mynnar ut i norra Atlanten. Kan varmt rekommendera detta underbara lilla ställe. Det ser inte mycket ut för världen när du ser det utifrån. Maten var god och vällagad.
The Breakwater bistro med fri utsikt över vattnet och den lilla fyren Brixham Harbour Lighthouse genom stora fönster vid borden. Vi kunde sitta och titta på den vackra stranden med alla sina runda stenar och hur dykare gav sig ut i vattnet.
Michelinrestaurangen The Elephant som ligger i Torquay, vi tog färjan dit, ca 20 minuters resa. Restaurangen var fint inredd och var en varm och mysig miljö. Smakmenyn bestod av ganska jämna rätter genomgående. Den är värd ett besök.
En lunch på Rockfish med fish and chips och vin på terassen, med en överblick över fiskehamnens aktiviteter. Det skruvades på strålningar och lagades nät och lastades av m.m.
Texten på porslinet vi åt på säger är talande; Tomorrow’s fish are still in the Sea”.
Klassisk Sunday roast på The Blue Anchor, var ingen hit i min värld, men en söndagsmiddag med familjen är väl det som lockar eller/och kanske ölen som serveras till. Rekommenderas inte av mig, men är ju såklart en smaksak.
På en blåsig dag valde vi ändå en långpromenad ut till Berry Head. Vi gick genom mystiskt vacker skog till helt högt sluttande klippväggar rakt ner utan räcke. Berry Heads udde är ca. 60 meter. Jag hade turen att se delfiner i vilt tillstånd, hoppa över vattenytan. Berry Heads lighthouse är världens lägsta fyr i Storbritannien. Den har varit aktiv sedan 1906 och är fortfarande i bruk, men har såklart moderniserats under åren.
Torquay – Vi hade bokat en Walking tour med Graham på Viator om Agatha Christie, som föddes i Torqquay. Graham var oerhört bra historieberättare som gjorde touren värd sina pengar, trots att det inte var så mycket att titta på, mer än statyn av Agatha Christie. Men historierna om hur självständiga viljestark och egensinnig kvinna hon var fascinerade enormt. Mitt emot Statyn av en sittande Agatha ska man nu bygga uppföra en byggnad med en stor trappa upp med samma antal trappsteg som Antalet böcker Agatha skrev och gav ut. Om jag minns rätt så var det något runt 80 stycken.
Lämna ett svar